Knappt levande men ändå hemma!
Älskade älskade lilla djur, mitt hjärta värker av smärta, medlidande och dåligt samvete. Jag satt som ett barn på julafton i väntrummet hos veterinären, hon sa att han var piggare, tänk vad glad han ska bli att se mig! All min förhoppning och glädje raderades när sköterskan kommer ut följd av en krum, mager liten varelse som knappt kan gå. Hans ögon är glansiga och rinnande när han ledset tittar upp på sin matte. Vi inväntar veterinären som säger att de dubblat hans kortisondos och att han skall gå på antibiotika i 3 veckor. Hon vågade inte säga något om röntgenplåtarna på hjärnan, men skulle återkomma i slutet på veckan när de tittat noga på dem och fått svar från bakterieodlingen från örat. Eventuellt kan ett byte av antibiotika vara nödvändigt beroende på bakterie. Fram till dess är det medicinering och rengöring med koksaltlösning som gäller. På måndag morgon är det dags för nästa sövning och ny spolning av hörselgångarna.
Väl hemma gick Frank stapplande direkt fram till soffan och ville upp och sova, men jag var så himla rädd att han ska få obalans och ramla ner om jag måste gå på toa eller så, så vi bullade upp med mitt täcke och kuddar i Bia-bädden istället, där han nu ligger utslagen, inte ens blodpudding ville han ha.
En liten tröst i allt det onda är ändå att han verkar lugn, inte stressad eller orolig även om han har väldigt ont.
Mitt lilla hjärtebarn, aldrig ska jag överge dig. Tillsammans tar vi oss igenom allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar